Hej, Anna här. Jag är en 24-årig värmländsk tjej som har psykisk ohälsa i bagaget – många år av ätstörningar och andra ångestsyndrom. Idag är jag frisk och lever ett minst sagt välfungerande liv, något jag aldrig hade kunnat drömma om för 10 år sedan. Jag har en kandidatexamen inom medie- och kommunikationsvetenskap, och jobbar i dagsläget med att värva kreatörer till en onlineplattform. I min yrkesroll jobbar jag dagligen med att ”scouta” olika talanger och i sin tur hjälpa dem bygga en business. I övrigt är jag en kreativ och väldigt utåtriktad person, som gärna drömmer stort och tycker om att komma människor nära.
Jag har alltid varit en djup själ och tycker att psykisk ohälsa är otroligt viktigt att prata om, framförallt ätstörningar som är en del av mitt eget förflutna. Jag upplever också att det finns mycket tabu och okunskap, vilket ökar min drivkraft till att lyfta ämnet.
Mitt mål med detta inlägg är att kunna hjälpa och stötta anhöriga till personer med ätstörningar.
”Det är väl bara att äta”
Hela min tonår präglades av kraftiga ätstörningar, självhat och ett destruktivt kontrollbehov. Jag var 14 år när jag utvecklade en ätstörning och närmare 18 när jag friskförklarades. Sedan följde några år av fortsatta hjärnspöken och upprivna ärr. De här ungdomsåren är ofta förknippade med att vara den bästa tiden i livet, men för mig blev det inte så, snarare raka motsatsen.
När min tidigare ätstörning kommer på tal i nya kretsar får jag nästan alltid frågan ”Varför blev du sjuk?” Och jag tycker den frågan är svår att svara på, för jag vet ärligt talat inte varför. Det var inget aktivt val utan snarare något som bara hände. Jag tror att vem som helst kan utveckla en ätstörning och kanske främst de personer som du minst anar.
Jag var en prestationsinriktad person som ständigt brottades med starka känslor av otillräcklighet. Ätstörningen blev min identitet – min trygga punkt och mitt sätt att avreagera mig.
Hur blir man frisk från en ätstörning?
Det finns ingen receptkur, tyvärr heller inget magiskt botemedel. Det handlar om att tids nog hitta en självacceptans och våga släppa kontrollen. Att lämna över sig själv i någon annans händer och lita på att det kommer bli bra. Det kan ta ett år, fyra år eller en livstid för vissa att bemästra. Det är en komplex sjukdom som kräver uppmärksamhet och omtanke, och absolut inga förhastade felsägningar.
Att jag idag är frisk har till 100 % att göra med min omgivning – mina föräldrar, psykologer och nära vänner som år efter år fortsatte att finnas där för mig. De lät mig aldrig vara ifred.
Jag kommer väl ihåg en specifik händelse som hjälpte mig, och det var när en sjuksköterska sa ”Du kan väl testa livet som frisk, du kan ju alltid gå ner i vikt igen om du vantrivs”. Med det sagt så tror jag att det är viktigt att låta personen få känna sig fri och inte instängd i andras bestämmelser. Det är så lätt att alla pratar över ens huvuden och att man känner sig som en fånge i sin egen kropp.
Att tänka på om du är närstående till en person med ätstörningar:
1. Hota inte med olika saker
Det hjälper inte att skälla och ta till olika hot för att personen ska ändra sitt beteende. Det funkar inte på sikt och det blir snarare en omvänd effekt – att ätstörningen blir ännu värre.
2. Kommentera inte viktuppgång
Lägg inte fokus på personens (eventuella) viktuppgång. Att få höra saker om ”Vad fin du blivit i kroppen” eller ”Det klär dig att gå upp i vikt” är INTE saker man vill höra. Det triggar snarare mer än vad det ger en boost till självkänslan.
3. Lyssna innan du dömer
Fokusera på vad personen vill förändra och VARFÖR. Jag tror det är viktigt att lyssna till en ätstörds tankar och att förstå varför den känner som den gör. Det är först när du vet hela sanningen som du kan förstå och försöka hjälpa personen.
4. Lita inte på allt personen säger
Det är viktigt att ha i åtanke att den som lider av en ätstörning är sjuk och gör allt för att få fortsätta vara det. Jag vet inte hur många gånger jag slängde mat (i smyg) eller ljög om att jag redan hade ätit.
5. Säg inte ”Det är väl bara att äta”
Det är att förnedra den personen som är sjuk. Hade det varit så enkelt som att ”bara äta” hade folk överhuvudtaget inte insjuknat i ätstörningar.