Mitt namn är Alexandra, jag är 28 år gammal, gift med min man Marcus och tillsammans har vi våra två fantastiska pseudotvillingar – Jack & Molly som är 1 respektive 2 år gamla. Jag har gått igenom en förlossningsdepression och man kan väl säga att jag fortfarande håller på att reparera mig. Jag lever med återkommande ångest och depressiva perioder, och min terapi har blivit att skriva och vara kreativ på min Instagram @alexandragarbov. Att prata om känslor har alltid varit viktigt för mig. Jag vill motverka inställningen om att det är ”fult” att fokusera på sig själv när man har fått barn. Att jobba med sig själv och sitt välmående när man är mamma kompromissar inte kärleken till sina barn. Jag tänkte dela med mig av min berättelse, en kortfattad version.

I mina graviditeter började jag må sämre och fick justera min medicin (som jag tagit sen många år tillbaka) men det var inte förrän med mitt andra barn som jag drabbades av en förlossningsdepression. Den kom som en käftsmäll i förlossningsrummet och det var inte alls vågen av lycka som sköljde över mig som med min första. De känslorna jag kände var skam och skuld. Men det låtsades jag inte om till en början.

Varför vågar vi inte prata om förlossningsdepression? Förmodligen på grund av de stora krav som finns på oss mammor i samhället. Skulden och skammen som uppstår när du inte kan uppfylla dessa krav. Du ska helst vara en superhjälte och lite till. Klaga bör man absolut inte göra, för då är man otacksam. ”Tänk på de som inte kan få barn?” Vara för tacksam får du inte heller vara, ”herregud vad hon skryter”. Och säg gärna inte att du tycker det är skönt att få vara själv och att få göra saker utan barnen, för ”varför skaffar du barn om du inte vill umgås med dem?”

Du ska dessutom vara pedagogisk, miljömedveten, laga egen – helst ekologisk – barnmat, ha välfungerande rutiner, gå på stimulerande aktiviteter, noll skärmtid och vara en överambitiös lekledare. Och folk tycker det är konstigt att man som mamma och mammaledig blir utbränd/utmattad? Var ryms en förlossningsdepression in i denna bild tro?

Min förlossningsdepression

Jag insåg väldigt snabbt att det var en förlossningsdepression jag hade. Första natten hemma fick jag ett sammanbrott och bara storgrät. Paniken som uppstod för Molly bara skrek (hon hade dessutom kolik följande 3 månader, konstant skrikfest..) och jag ville bara sova. Jag var så trött. Ångesten var så stor och jag kunde inte ta mig ur den. Jag såg den här underbara, nyfödda flicka. Som jag älskar över allt annat, som är allt jag någonsin önskat. Men min kropp samarbetar inte. Hjärtat pumpar av kärlek för detta lilla liv, men min hjärna har stängt av.

För mig var det som att jag hade blivit ett trasigt, gammalt batteri som inte kunde ladda upp tillräckligt fort för att möta det som komma skulle, bebistiden på nytt. Jag var trött – psykiskt och fysiskt – jag hade en tuff graviditet i bagaget samtidigt som jag gick igenom första bebisåret med storebror vilket innebär krävande utvecklingsfaser och sömnlösa nätter. När Molly kom till världen kändes det som ett hack i skivan och att jag bara började om igen. Som en hinderbana, där de tuffaste hindren är precis i början, som jag hade lyckats ta mig över första gången.

För då hade jag inte gjort denna hinderbana tidigare. Jag var förberedd, mentalt laddad, fylld av energi och styrka. Men helt plötsligt stod jag vid startlinjen igen. Och denna gång är batteriet urladdat. Men jag ska fan ta mig igenom hinderbanan ändå. För det som finns vid mållinjen, bortom hindren, är värt det. Belöningen är större än motgångarna, annars hade nog inte kvinnor gått igenom en förlossning över huvud taget.

Under förlossningen får man nämligen lov att skrika, vrida sig i plågor, och spy ur sig att ”TA BORT SMÄRTAN”, ”JAG VILL INTE”, ”FÅ DET ATT SLUTA” utan att någon skulle ifrågasätta om man verkligen vill ha en bebis eller om man verkligen älskar sitt barn?! Säga: ”herregud var lite tacksam”. Men där är det förväntat att det ska vara tufft. Där förväntar vi oss att vi ska ha det kämpigt. Där är det förväntat att det ska göra ont. Men det ska samtidigt gå över lika snabbt som barnet är ute för annars är det konstigt.

Men smärtan kan finnas kvar – mentalt. Åh, vad jag önskar att vi hade samma förståelse för tiden-efter smärtan som smärtan under en förlossning. Då hade mammor vågat prata om att må dåligt utan att känna skam och skuld.

Vi pratar inte om det på grund av rädslan för att bli missförstådd. Så fort jag ska prata om att jag mår dåligt har jag en tendens att ursäkta mig i hur mycket jag älskar mina barn och att de är allt jag någonsin önskat. Precis som att man inte får lov att må dåligt, man har ju blivit välsignad med den dyrbaraste gåvan i världen? Som att man inte förtjänar sitt barn. Det är bara barnet som får uppta dina tankar, så hur kan du då må dåligt?

Mina svårigheter & strategier

Mina strategier för att tackla min depression har varit att till en början BE OM & TA EMOT HJÄLP. Detta har jag verkligen fått arbeta med. Kontrollfreak som jag är och helst ska styra och ställa och göra allting själv. Men det här med att be om hjälp – hade det varit så att man brutit benet eller fått någon allvarlig fysisk sjukdom, hade man nog knappast haft lika svårt att be om hjälp som när man blivit deprimerad. Det är precis som att vi på något sätt, långt där inne, tror att det är något vi kan påverka. Ja, och tyvärr är det ju många i dagens samhälle som fortfarande har uppfattningen att psykisk ohälsa är något man kan välja bort om man bara vill, bestämmer sig och är tillräckligt stark. Idioter, skulle jag vilja säga.

Men egentligen så spelar det ingen roll vad andra människor tror. Det är bara du som vet vad du går igenom, hur du upplever din vardag och hur du mår. Det kan ingen annan ta ifrån dig. Och du förtjänar att få läka på samma sätt som någon med en fysisk sjukdom. Be om hjälp. Börja på BVC, de hjälper dig vidare. Våga dessutom att dela med dig av ansvaret för ditt mående till dina nära. Som sagt, hade du varit fysiskt handikappad hade du förmodligen vågat fråga och fått den hjälpen. Det ska vara på samma villkor när du är psykiskt dålig.

Nästa steg har varit att identifiera mina sårbarhetsfaktorer. Detta har tagit tid för mig. Jag har insett att stress är en stor bov för mitt mående. Att jag har svårt att hantera höga ljudmiljöer, oförutsägbara situationer. Krockar lite med att vara mamma till småbarn, ellerhur? Men utifrån det, har jag tillsammans med psykolog, kunnat börja arbeta på strategier kring mitt mående. Hur jag ska kunna hantera olika situationer m.m. För mig har det varit så otroligt viktigt att lära känna mig själv på djupet, lyfta mina svårigheter till ytan och acceptera mig för den jag är som person.

Jag tror att min depression växte fram till följd av utmattning och ångest. Jag mådde redan dåligt i slutet på graviditeten. Men det kan också komma från ingenstans. Jag tycker det är så viktigt att belysa att vem som helst kan drabbas av förlossningsdepression, oavsett vad man har gått igenom tidigare. En av 10 kvinnor drabbas efter en förlossning. Det är så viktigt att förmedla – du är inte ensam.

Följ mig gärna på instagram: https://instagram.com/alexandragarbov?igshid=xdwfrbp0js2n & podcasten: Mammaskapet! För ännu mer igenkänning & mammapepp.